Som jag skrivit många gånger finns det många som blir föräldrar på moraliskt tveksamma sätt men som ändå är lagliga. Frågan är om staten ska uppmuntra mer av sådant beteende på barnens bekostnad (exempelvis genom bidrag till ensamstående mammor med fader okänd).
Från ett barnperspektiv är det statistiskt sett bästa att barnet 1) har två sociala/ekonomiska/juridiska föräldrar och 2) får reda på sina biologiska föräldrars identitet.
Barnperspektivet kommer dock i konflikt med den vuxnes önskningar att slippa kompromissa, exempelvis genom att bara bli förälder om denne har någon som vill vara ekonomisk/social/juridisk förälder tillsammans med den förstnämnde och kan hitta någon som är villig att öppet donera ägg eller spermier, på det vanliga eller artificiella sättet.
Jag har en ensamstående bekant som skaffade barn med en bögkompis (som är gift, tror jag). De tar hand om barnet som två skilda föräldrar med 50/50-vårdnad. Jag har inget att invända mot den lösningen men jag har stora invändningar mot personer som inte vill kompromissa på det sättet, utan istället låter sin kompromissovillighet gå ut över barnet och/eller statskassan.